Ingen kan se in i framtiden. Ingen vet vad livet har i sikte för oss. Min pappa fick en stroke år 2006. Han som knappt hade varit sjuk i hela sitt liv. Han var en stor och stark pensionär som åkte runt på Öland på motorcykel ibland. Han åkte i bil på tyska Autobahn en vecka innan han drabbades av stroken.

Jag vet vilket kaos och vilken frustration som sjukdomen förde in i mina föräldrars vardag. Sjukhusvistelse i en månad, korttidsvistelse i två månader, försäljning av den gamla lägenheten, köp av en anpassad lägenhet och försäljning av sommarstugan på deras älskade Öland. Mamma som fick ta ansvar för allt och pappa som tyckte att han kunde minsann göra allt precis som förut, trots rullstol och halvsidesförlamning.

Jag är glad för att jag tack vare mina kunskaper kunde hjälpa dem med deras rättigheter och synliggöra för dem vad de gick igenom. Jag kunde bekräfta deras känslor och reaktioner genom att säga ”så här säger, känner eller tycker de flesta som jag har träffat eller träffar inom mitt yrke.”

Idag firar de med champagne på pappas stroke-dag och detta med anledning av att han överlevde stroken! Jag menar inte att de är lyckliga eller att de har kommit över det som har hänt men de har insett att de är drabbade, båda två på sitt sätt men så här blev livet efter stroken. Livet och deras äktenskap fortsatte fast numera annorlunda och det är enligt dem också värt att fira.