Mina erfarenheter och anekdoter från yrkeslivet

Jag har genom otaliga vårdplaneringar på sjukhus träffat människor i kris just efter att de råkat ut för en svår skada eller drabbats av en sjukdom. Vid en vårdplanering får den drabbade och dennes familj en hel del information om vilka insatser som framförallt kommunen kan erbjuda. Min erfarenhet är att människor i kris har svårt att lyssna, ta in och lagra den här typen av formell information till en början. Det är när Du väl kommer hem och när det blir uppenbart att vardagen inte är som den en gång har varit som Du börjar fundera på eventuell hjälp och stöd. Då kommer frågorna;

• Vad kan jag få för hjälp?
• Av vem kan jag få hjälpen?
• Hur och var ansöker jag om hjälpen?
• Vem kan informera mig?

Eller den värsta frågan av alla som alltför många har uttryckt till mig i min roll som LSS-handläggare: Varför är det ingen som tar kontakt med mig och berättar? Hur ska jag veta vem jag ska kontakta?

Men den svåra och annorlunda vardagen finns där och Du kanske upptäcker att Du varken har ork eller kunskap att ta tag i Dina rättigheter. De människor i kris som jag har träffat har varit i alla åldrar, alla typer av diagnoser /funktionsnedsättningar och i alla möjliga familjeformer; barnfamiljer, gifta par, separerade par, ensamstående m m.
Min uppfattning är att flertalet inte orkar ta reda på vad som gäller just för dem. Det är inte alls ovanligt att när jag t ex har hjälpt någon med en formell handling och informerat om vad som kommer att hända efter den inskickade handlingen så har personen sedvanligt tackat för hjälpen men har även med eftertryck berättat vilken lättnad personen kände och hur uppskattat mitt bifogade adresserade och frankerade kuvert var! Den lilla detaljen var tydligen så viktig, den som från min sida bara var en enkel och praktisk gest, jag gjorde det bara av farten. Reaktionerna på den lilla detaljen fick mig att inse ännu tydligare om hur lite tid, ork och kunskap den drabbade personen/familjen har för att bevaka sina rättigheter.

När det t e x handlar om barnfamiljer, där familjen består av flera barn i olika åldrar med ett (eller flera) barn med funktionsnedsättning så menar föräldrarna att de nästan kollapsar när det någon gång blir en lugn stund i vardagen och det är då de ska sätta sig ner och formulera eller fylla i ett formellt dokument. I dessa lägen, när familjen är slutkörd, stressad och känner att ”men nu borde vi fylla i och skicka in blanketten” kommer även tankar om ”är det någon idé, överhuvudtaget”, ”det blir säkert avslag” eller ”vågar man lägga fram de nya behoven? Tänk om de drar in alla andra timmar i stället för att bevilja fler?”